Om boken: år / Afanasy levde i en ensam värld, endast förståelig för honom, och lämnade den ibland av förtvivlan. En smal ung blondin med blå uttrycksfulla ögon, en hastig frisyr, inte särskilt uppmärksam på sitt utseende, han levde ensam med sina tankar, omgiven av papper utspridda på bord i nästan alla rum i ett mysigt hus med verk nedklottrade i slarvig handstil, som han delade med de intresserade av dem några vänner. Afonya skrev dikter om kärlek och dedikerade dem till en tjej som inte var intresserad av honom. Det är en konstig sak - det verkar som att han inte alls skämdes över bristen på respons från hennes sida, utan snarare tvärtom, just denna brist på respons drog honom djupare och djupare in i kreativiteten.